Alla är vi mer eller mindre bra på olika saker, och det är viktigt att alla ska få möjlighet att klara av saker utifrån sina förutsättningar. Bamse nr 15 handlar om dyslexi och därför passar vi på att ställa frågor till experten Lisa Marx.
1. Hej Lisa, vem är du och vad jobbar du med?
Jag är speciallärare med inriktning läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Förutom det praktiska arbetet med mina skolelever, handleder jag personal, föreläser och utreder barn med läs- och skrivproblematik. Min äldste son, som idag är vuxen, är dyslektiker och mitt barnbarn, som går i årskurs 2 har läs- och skrivsvårigheter. Att inte bara vara fröken utan också förälder och farmor har varit mitt livs bästa resa. Jag tror inte att jag annars helt hade förstått hur bra eleverna lyckas med rätt träning. Och inte heller hur mycket uppbackning som behövs från hemmet och hur viktig kontinuerlig och god kontakt med skolan är.
2. Varför är det så viktigt att alla barn får lära sig läsa?
Tillgång till en väl fungerande läs- och skrivförmåga och ett rikt språk är både en fråga om rättvisa och demokrati. Att kunna läsa är att få möjlighet att resa runt i fantasins värld och skapa egna inre bilder oberoende var du växer upp.
3. Vilka är de tydligaste tidiga tecknen på att man har dyslexi?
Finns det dyslexi i familjen ska man vara extra uppmärksam. Det kan visa sig på olika sätt. När till exempel min son var liten märkte jag tidigt att han var lite sen i talet. Han förstod allt, men att säga orden var svårare och han undvek längre, komplicerade ord. I förskoleklassen märks det ibland att några barn inte är intresserade av ljud/bokstäver trots lekfull, strukturerad träning och många repetitioner. Barnen fastnar senare i ljudning och uppnår inte ”läsflyt”.
Att lyssna i s-ljudet i början av ”sol”, i slutet av ”mos” och inuti ordet ”busa” känns svårt och barnet reagerar genom att hellre vilja göra andra saker. När läsinlärningen kommer igång är startsträckan längre än för kompisen som kanske snabbt knäcker läskoden. Det känns inte roligt och läsfelen hopar sig. Barnet missar delar av ord, tappar bokstavsljud, kastar om, ”burkar” blir ”brukar” och ordet ”mat ” kan bli ”tam”. Barnet fastnar i ljudning och uppnår inte ”läsflyt”. När avkodningen blir för energikrävande tar förståelsen stryk och läsglädjen försvinner. Barnet visar ofta tydligt att läsa ”Det vill jag inte. Läsning är: Bläää!”. Både självkänsla och självförtroende slokar. Även om dyslexi i grunden handlar om att avkoda ”läsa” ord får barnet inte sällan problem med ”rabblelkunskaper” som veckodagar, månaderna eller senare multiplikationstabellerna.
4. Vilken hjälp tycker du man ska få i skolan om man har dyslexi?
Skolan har skyldighet att lära alla barn läsa, men kunskapen att upptäcka tidiga tecken på läs- och skrivsvårigheter och utforma stödundervisning saknas ibland. Problemet är att stödet inte sällan sätts in sent och kan bli alltför sporadiskt. Läsforskningen är glasklar när det gäller ”tidig upptäckt”. En utredning är inget villkor för stödundervisning, utan barnets behov ska styra. Redan i förskoleklassen märks vilka barn som inte visar intresse eller hänger med när klassen arbetar med fonologisk medvetenhet. Efter samtal och observation med specialläraren bör några barn erbjudas lekfull, strukturerad fonologisk träning på morgontid, när de är som piggast. Efter 5-6 veckor utvärderas stödet tillsammans med hemmet, och behov av fortsatt träning diskuteras.
De här barnen behöver ligga i framkant och få en skjuts in i läsandet. Att lära sig läsa, det ska nog gå bra, tänker barnet och arbetar på vilket gör att både självbild och självförtroende stärks. Viktigt är att varje ljud/bokstav blir befäst och att barnet inte blir gissningsbenäget. Några kommer själva kunna arbeta på med stöd av hemmet medan andra behöver fortsatt enskild träning under hela lågstadiet. När framsteg påvisas kontinuerligt förstår barnet att träning, även om det ibland känns kämpigt, ger resultat.
Långa skoldagar tröttar och dagsformen varierar. Att koncentrera sig, lyssna noga och kompensera ställer stora krav. Barn med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi får inte samma utrymme till vila som barn utan funktionsnedsättning. Därför är det viktigt att det finns en öppen och förtrolig dialog mellan hem och skola redan från början. Hur ser skolans handlingsplan ut? När utvärderar vi? Behöver vi revidera planen? Kanske behövs en pedagogisk utredning som utmynnar i ett åtgärdsprogram? Hur kan vi i hemmet stötta? etc.
5. Hur kan man hjälpa sitt barn hemma?
Daglig högläsning och samtal kring sagor, berättelser och serier är grundbulten för alla barn. Ordförrådet ökar liksom känslan av delaktighet.
Du som förälder kanske har egen erfarenhet av läs- och skrivsvårigheter. Tveka inte att boka ett möte, berätta om din oro, ärftlighet etc. Tänk på att gott samarbete med skolan är A och O. Diskutera hur du som förälder kan stötta ditt barn. ”Hur ska jag tänka när mitt barn läser fel? Aha, jag ska inte hacka sönder meningen, men ta om den efteråt.” Läser barnet däremot enskilda ord rättar man direkt och läser om. Korta dagliga pass fungerar bäst. Att läsa varannan rad, eller stycke hjälper trötta barn liksom att ibland kompensera genom att lyssna på böcker och sagor i lurar, även om det aldrig kan ersätta aktiv lästräning. Glöm inte heller att lyfta fram barnets styrkor. Det spelar ingen roll om det handlar om att teckna, spela fotboll eller dansa.
6. Var ska man vända sig om man har frågor om dyslexi?
Förhoppningsvis finns det på skolan en speciallärare/specialpedagog som är specialiserad på läs- och skrivsvårigheter som förutom att arbeta med ditt barn även kan ge dig lite handledning när det gäller läs- och skrivträning hemma. Känner du att extra stöd behövs kan du vända dig till Svenska Dyslexiförbundet, som är ett brukarförbund. Vill man ha lite mer på fötterna tycker jag att Svenska Dyslexiföreningen är ett bra alternativ. Dit vänder sig pedagoger, logopeder och andra yrkesgrupper, men du är alltid välkommen som förälder. Där får du information om den senaste forskningen och tips på bra utbildningsdagar.
